Det finns en sol
Sol sjunker sakta, likt ett fallande löv
I drömmen hörde jag honom ropa. Och i detta
Levgossen talar vanskapt språk och tidforsen skriker gällt sin väg,
Den oerhörda grönskan dessa sista somrar.
Jag ser ner i bäcken djup
som är större än mitt leende
Det finns en sol
som är större än mitt hat
Det finns en sol
som är större än mitt leverne
Men ingen sol är större än mig
släck mig
Höstsejd
i höstens tusen färger,
mot en brinnande horisont,
men färgerna överger den snart i
dunkelt grått,
i piskande oväder och ruttnande löv
den bränner sin skog för att börja om
på nytt.
Rösten
ögonblick av långväga svar återfinner jag den milda
döden, andas jag trädens födelse. Ljungens klockor
lämnar fritt sina hemligheter i min hand. Min kropp
är markens svalka och den sköra höstens moln glider
genom mina ögon. Han ropar i gryningen och rösten
var min moders. Havet ska bära mig till en famn.
Skogsranden
avgrunden stängs och bilder dör. Allting tar vid skogsranden slut...
...världen bakom skogsranden börjar där törnrosen sliter sig fast vid din buk och
ger själen ingen vila då sägnen är skapt och tiden att tänka och tala dör ut
ingen skola mer leva i dvala.
Sista somrar
Smala björkstammar skymtande som knippen av begär.
Kvinnorna födde barn på barn utan att förstå varför.
Inga händer kunde vissna. Havet stillande, Sjöarna sjöng.
Dikena frustade av älggräs. Vägarna lyste alldeles vita,
men inte av skräck. Vita av sina drömmar.
Längs åkrarna blå förgetmigej.
Men ingen skulle minnas oss. Vi var de sista.
Saknadens fullhet
och ser ett björklöv flyta förbi
Jag tror att under stenen
finns en gång som leder till himmelriket